VARBERG



-------------------------------


När Nils kom hem

Vår son kom hem från Stockholm en helg. Vi satt vid köksbordet, hade blivit sittande kvar efter middagen. Plötsligt sa Nils: Jag är homosexuell.

Vad jag sa just då kommer jag inte ihåg. Men tystnaden som följde glömmer jag aldrig. Jag såg hans förtvivlan, hans oroliga blick. Han bad liksom om förlåtelse.

För vad? Jo, för den han var.

Hur reagerade jag då? Han bombarderades med frågor. Hur och när och var upptäckte du det? Han försökte ge svar.

Varför tog jag inte honom genast i min famn och bekräftade honom med orden: Din sexuallitet har inte med vår kärlek till dig att göra? Visst, det lättaste för Nils hade ju varit att vara hetero. Även för mig, hans mamma. Nu är det som det är och det allra viktigaste just nu är att han mår bra och framför allt att han accepterar sig själv. Det är inte lätt att växa upp i ett litet samhälle med många fördomar.

Han har haft många stunder, ja år av självförakt. Inte förstått och inte vetat varför.

Det tog förstås en tid innan vetskapen om hans läggning hade lagt sig till ro i min kropp. Nu är jag trygg och har inte svårt att prata om det. Det har inte Nils heller.

Vi har tre barn min man och jag. Två flickor och en pojke. Dessutom har vi fyra barnbarn. Vi älskar dem alla och är stolta över dem.

Karin Rutqvist