|
HARADS
Norrbotten När jag tittar på mitt självporträtt kommer jag ihåg det gamla. Jag bodde med min mor, min man och mina tre pojkar. Hon en gammal lärarinna, maken timmerkusk och jag hemmafru. Vilken lugn och behaglig tid. Pojkarna kom hem med sina kompisar. De gick raka vägen in till mormor, bockade, tog i hand och fick godis. Då skulle man hälsa och bocka och flickorna skulle niga. Att vara trebarnsmor (pojkmamma) innebar att jag fick vara med om de mest befängda som tänkas kan. Vad inte den ene hittade på, gjorde den andre eller tredje. Det är fyrtio år i år sedan vi flyttade hit till Harads. Men tiden i hembyn med min mor, när pojkarna var små, är ett ljuvt minne av livskvalitet som jag är glad att jag fått uppleva. Pensionärslivet, i motsatts till det andra, är en lugn tid. Promenader med min hund Sakke. Läser mycket. Skriver. Men är inte mycket för att gå på kurser. Fjällturer på våren och härliga sommardagar i mitt sommarhus. För en månad sedan krusades ytan på min lugna pensionärstillvaro. Min son har efter trettitvå år som Konsumchef lämnat sin anställning. Köpt en affär i Ammarnäs och startat eget. Det är en stor omställning för mig. Från att ha sett honom varje dag när jag gått och handlandat, hört hans glada ”Hej mamma!” och han klapprande träskor, tar det tid att vänja sig vid att han inte längre bor i byn. Bananerna på Konsum är inte lika goda längre. Laila Persson
|
